mufasalever

Igår hände något övernaturligt. Jag virade en filt kring mig för att jag frös och när jag hade den runt mig fick jag en stark, instinktiv känsla som sa mig att jag snarast var tvungen att sy om den här filten till en tröja! WHAT THE FUCK!? tänkte jag, eftersom jag alltid hatat syslöjd och syslöjd hatar mig, och tröjan med 98 procents sannolikhet skulle bli ful.

Men det handlade inte om syslöjd. Detta var något större som jag inte kan beskriva. Fråga typ moder theresa vad som drev henne och ni kommer få samma svar.

Så jag sydde ihop filten! Jag ba tog symaskinen och gjorde några stygn här och där, så att den, till slut, gick att ha på sig! (BILD ICKE BIFOGAD) 

Men det slutar inte här. Bara någon sekund efter att den skabbiga filten blivit tröja, så fick jag för mig att jag skulle brodera på den. Inte någon lite blomma, utan hela mitt liv. Allt som betyder något för mig. Så jag gick på lillica och köpte en grå tråd och broderade en dator. NEJ. Det gjorde jag inte. Jag har inte kommit så långt, men idag ska jag fara och handla och sen ska jag get started med  mitt livsverk!

För det är så det känns. Det känns som den där tröjan är mitt livsverk. Hade huset börjat brinna hade jag räddat den före alla andra grejer. Typ.

SÅ, that's what I wanted to say. Och nu verkar jag väl helt snickrad i huvudet som skriver ett långt inlägg om en jävla filt som ingen annan än jag bryr sig om, men HEJ, ni behöver inte läsa.

Bye bye!