mufasalever

Ikväll har jag suttit och kollat filmer och videoklipp från 2006 fram till nu. Som den kameranörd jag är har jag ju i stort sett hela mitt senare liv dokumenterat i filmform. Alla olika perioder, alla känslor, alla händelser.

Jag brukar alltid bli så himla sorgsen när jag kollar gamla grejer. Inte bara en gång har jag gråtit över gamla minnen och relationer jag insett aldrig kommer bli vad de varit. Allt som inte kunnat upprepas på samma sätt har varit ett knivhugg i hjärtat

Men idag känns det annorlunda. Inte ens när jag kollar blödigaste klippen på mig själv pouring my heart out vid pianot känner jag mig ledsen. Inte ens när jag kommer ihåg känslan av kärlek. Vissa saker har jag definitivt kommit över nu. Det må ha tagit länge, men nu är hjärtat immunt, och det är skönt.

vad gäller allt annat, alla glada klipp med alla underbara människor, så känner jag mest glädje över allt jag fått uppleva. Jag känner att jag haft tur som fått umgås med världens roligaste människor, och istället för att se slutet på något gammalt ser jag början på något nytt.

Jag är stark nu. Jag har inte alltid varit det, men jag är det nu. Jag är stark och jag ska till London och det finaste jag kommer ta med mig dit är minnena jag fått dela med människorna jag brytt mig mest om.

YOU KNOW I LOVE YOU










(och vi har mycke kul kvar)